Ängeln Emma

Förra veckan träffade vi vår advokat. Det har känts bra när jag har pratat med henne i telefon, och det kändes lika bra när vi träffade henne. En vanlig enkel människa som man kunde prata med som vem som helst. Hon hade inte hört något datum för rättegången ännu när vi var där, men hon hoppades att det skulle bli inom en snar framtid. På hemvägen grusades dom förhoppningarna när jag fick telefonsamtal om att rättegången ska bli i mitten av November. NOVEMBER...ett halvår..jag spyr!!! Känns som en evighet.

 

Ibland har jag funderat om det skulle vara annorlunda om Emma hade varit sjuk och dött...men så hörde jag en intervju med en mamma som förlorat sitt barn i cancer. Det är nog samma känslor oavsett hur man förlorar ett barn. Samma funderingar om och varför och hur kunde det hända? Sen kan omständigheterna runt om vara olika förståss.

 

Jag blir så frustrerad över hur en del beter sig. I helgen har det varit vilda västern igen med folk som kört. Samma ena som vanligt!!  Sen Emmas begravning har det legat två bilar i diket inom 200 m från oss...och tillståndet på dom förarna kan jag väl bara spekulera i....

 

Snart har tulpanerna vid husväggen slagit ut. Jag ska ta några och åka till Emma och sätta på hennes grav. Hon tyckte att dom var så fina varje vår när dom blommade. Önskar du var här och såg dom Emma, älskade lilla du!