Hej igen..
Oj vad länge sedan jag skrev någonting här. Har inte känt så stort behov av att skriva av mej konstigt nog fast känslorna har rasat i kroppen.
Den 10/12, dagen då domen förkunnades slogs allt i spillror igen. Allt det man lyckats byggt upp rasade på en sekund. Tror faktiskt jag fick en chock. Trodde inte att det var möjligt..FRIAD..hur gick det till? Han gjorde INGENTING rätt då han körde ihjäl Emma, ändå frikänd??
Gick som i en dimma i flera dagar. Men när åklagaren lämnade besked om att han skulle överklaga, då kände jag ändå att det vaknade en liten glöd av jävlaranamma inom mig.
Ur besvikelsen, tårarna och ilskan kom faktiskt, konstigt nog, en styrka som jag inte känt tidigare. Jag hoppas att den känslan stannar.
Måste orka genomgå denna pärs en gång till då det hamnar i hovrätten. Det är nu eller aldrig. Jag vill inte vakna upp om 3 år och känna -varför provade vi inte när vi hade chansen? Därför måste vi orka en gång till. Som sagt..det är nu eller aldrig!
Det är svårt att förklara hur viktigt det känns för mig att någon får ta ansvar för det som hände den dagen. När det gick till som det gjorde. Om det hade hänt på ett annat sätt, tex att hon sprungit ut i vägen framför en bil, då hade jag accepterat att det var en olycka. Men det kan jag inte nu!!
För att orka vidare i livet så måste jag prova att acceptera tanken på att aldrig mer få träffa Emma, att leva med sorgen och saknaden, att det alltid kommer sämre dagar som är så jobbiga. Lära mig att ta en dag i taget och uppskatta dagarna som är bättre. Men jag tänker inte acceptera tanken på att när man dör, då är allting slut. Jag tänker träffa Emma när jag själv dör, och förhoppningsvis så kommer jag då att få reda på varför livet blev som det blev. Vad var meningen med det här? Varför fick inte Emma leva sitt liv fullt ut?
Och jag förväntar mig ett jävla bra svar!!
För det ska du veta Emma, du kommer alltid att saknas hos oss, vi kommer att längta efter dig varenda dag i livet, det kan ingen eller inget göra något åt. Älskar dej!!
