Ängeln Emma

Ännu en morgon har grytt. Det är konstigt att världen utanför rullar på som om inget hade hänt. Jag sitter här och tänker på hur annorlunda man har blivit. Att jag förut la ner så mycket tid och energi på saker som idag känns helt oviktiga. Vardagen kommer även att nå ikapp oss, med jobb och annat som tar upp en stor del av tiden, men jag ska försöka att minnas även då vad som verkligen betyder något. Jag har haft mycket tid dom senaste fem veckorna att tänka, och många tankar har det blivit.

 

Just nu vill jag leva i min lilla bubbla. Jag vill gråta och vara ledsen, sörja Emma och förbanna denna orättvisa värld. Det är nödvändigt för att man ska kunna hitta en väg tillbaka till livet. Ett liv som aldrig mer blir som förr, utan ett nytt sorts liv.

 

Jag är tacksam för varje ny dag som jag får med Mattis. Jag är tacksam att Jan finns här hos mej. Och jag är tacksam för alla fina släktingar och vänner som vi har. Jag är så glad för våra glada goa hundar som tröstar och ser till att man kommer ut i naturen varje dag. Det är minsann inte alla som har det fantastiska stödet som vi har haft nu, och hur skulle man kunna överleva en sån här sak om inte ni alla fanns. Det begriper jag inte.

 

Jag tänker på olycksdagen..den fruktansvärda skräcken, när jag såg Emma ligga livlös där. Jag ville bara stoppa skräckfilmen som utspelade sej framför mina ögon. Stoppa och spola tillbaka och göra om. Ångesten när man förstår att man inte kan göra det. Det är oåterkalleligt, går inte att göra om. Jag ville byta plats med Emma. Hon som hade hela livet kvar. Jag har iallafall fått leva 40 år och upplevt en massa. Men det går ju inte det heller tyvärr. 

 

Jag ska skriva av dom vackra raderna som Jill Johnson skickade åt Emma på begravningsdagen.

 

 

 

 

 

 

                                                               Många varma kramar Din Jill

 

 

 

 

Emma, jag ska berätta för dej vad vi gjorde på kvällen efter din begravning. Nog för att jag ändå tror att du var med, du skulle nog inte missat det för allt i världen. Jag tror faktiskt att du skrattade lite åt oss.

 

Vi var nog en femton personer som satte oss ute och gjorde upp en stor eld, alla som hade en onepice hade satt på sig en sån. Det var flera som hade köpt sig en bara för din skull. Nästan alla hade en på sig. Även dom som för några veckor sedan aldrig skulle befattat sej med det plagget. Jag har ju fått min grisrosa av dej och Mattis, så den hade jag självklart på mej. Pappa har köpt en ny, eftersom jag och du råkade köpa hans på damavdelningen i Ullared så den var lite trång här och där;-)

 

Sen satt vi runt elden i flera timmar under den stjärnklara himlen och pratade om dej. Det blev både skratt och gråt. Det finns så många fina minnen av dej. Dom kommer vi alltid att ha med oss i våra hjärtan Emma. Vi kommer aldrig att glömma dej. Som någon klok person sa - Jag har upplevt dej, därför kan jag aldrig förlora dej.

 

Det blev en fin kväll. Önskar bara att du satt där med oss, livs levande..med ditt vackra leende. <3 

Idag är det måndag. En vacker måndag, men det är svårt att ta till sej det fina vädret. Hade allt varit som vanligt, hade jag kanske jobbat idag, eller så hade jag gått ut och njutit av solen.  Vardag för dom flesta. Våran måndag är inte vardag, för du finns inte här. Det är svårt att komma sej för med nånting nuförtiden.

 

Det känns som man sitter fast i en karusell som snurrar jättefort, man kan inte kliva av hur gärna man än vill. Jag hoppas att karusellen saktar ner farten en dag så att man kan börja njuta av åkturen igen. Just nu känns det omöjligt, men man måste ta en dag i taget.

 

Efter din begravning har det kännts jobbigt. Har väldigt lätt för att gråta hela tiden. Allt vart så definitivt..du är verkligen borta. Jag tittar på kort av dej. Fina, fina Emma hur kan det vara möjligt att det här har hänt? Man ska väl ändå kunna gå tryggt på en trottoar tillsammans med sina vänner en helt vanlig tisdag utan att bhöva bli nermejad av en cross. Den hade inget ens på vägen att göra, än mindre på trottoaren. Det är så otroligt att sånt kan hända.

 

Jag och pappa har suttit och läst alla hälsningar som människor har lämnat till dej. Det är så otroligt mycket namn i pärmarna vi har fått. Det är väldigt många som blivit berörda av ditt öde. Det är otroligt många som har hört av sej och på andra sätt visat sån omtanke. Många har berättat sina minnen av dej, och det är så fina saker man får höra hela tiden. Dom saknar dej mycket på dagis. Ingen kommer dit och leker med dom små längre, som du gjorde. Du ringde ofta hem efter skolan och sa att du blev lite sen för du ville stanna på dagis en stund hos barnen.

 

Tänk att en sån liten människa som du kan lämna ett tomrum större än universum.

 

Vi gav din sparkcykel till Isabelle. Det är jag säker på att du gillar. Det var så sorgligt att se den här ute varje dag. Även den såg så ensam ut. Isabelle blev glad. Hon skulle vara så rädd om den, eftersom den var din.

 

Nu ska jag tvinga mej själv att diska lite, sen ska jag ta med mej hundarna och gå ut i det vackra vädret. Du följer väl med på en promenad?

 

Älskar dej Emma

 

 

Emma..jag har just upplevt en riktigt konstig dag. Den mest sorgliga och hemska dag, samtidigt så vacker. Det var väldigt många människor i kyrkan som ville ta avsked av dej, 250 personer var det där. Det visar vilken fin och underbar människa du var. Du har berört väldigt många under dina alltför få år här på jorden.

 

Det var mycket vacker musik i kyrkan. Titti och Suss sjöng så vackert för dej. Dom började med kärleken är. Din favoritlåt för några år sedan, den som du spelade om och om igen. Sedan sjöng dom Förevigt nu. Den sjöng dom i stämmor, så vackert att det gjorde ont att lyssna. Sedan sjöng din "blo-blo"(morbror) In dreams med Roy Orbison med sprucken röst. det var alltför jobbigt att kunna sjunga för dej. oerhört rörande. Att han ens gjorde det, så starkt gjort av Blo-blo. Sedan gick Lars wäppling fram och sjöng All i ever needed, den som du ville höra flera gånger när jag fyllde 40. Så himla fint var det.  På slutet sjöng dina vänner Klara, Maja Emma F, Jana, Johanna och kusin Nisse "Du är allt" tilsammans med Titti Och Suss. Jag tror du var där och lyssnade.

 

Lars-Göran Lannergård, din doppräst hade rest över halva Sverige bara för att ta hand om din begravning. Det är så fint gjort, kunde inte bli bättre. Till hjälp hade han Roger Ideborg, också han en underbar person.Det kunde inte ha blivit finare, trots att det var en fruktansvärd dag.

 

Marie hade kontaktat Jill Johnson, och berättat om ditt öde, och hur mycket du tyckte om henne. Jag blev väldigt rörd när Jill har skickat ett väldigt fint och långt handskrivet brev till dej. Hon skickade även två skivor där hon skrev om varför en del låtar blivit skrivna. Hon skrev att låten "Im never far" tänkte hon sej att det var du som sjöng till oss. Hon hade skrivit låten till sina flickor, men texten var väldigt fin och jag vill tro som hon sjunger..att du aldrig är långt borta. Hon skickade även en hälsning till mej, pappa och Mattis. Så otroligt fint gjort av en sådan stor artist. Vi ramade in brevet så att alla som var på minnesstunden fick läsa.

 

Hur än gärna man skulle vilja bjuda alla människor på minnesstunden efteråt, så var det omöjligt. Därför var det så bra att kyrkan hade församlingshemmet öppet efteråt och bjöd på kaffe.

 

Snart ska vi gå och tända ljus för dej där du ska ligga på kyrkogården. Det är nog mycket blommor där. Det känns så bra att du får Rasmus till granne där. Misstänker att det blir lite hyss på kyrkogården framöver.

Puss och kram älskade Emma. Skriver mer snart.

 

 

 

 

 

 

Om 11 timmar är din begravning Emma. Så konstigt och fel det låter...begravning...Ingen skulle behöva gå på din begravning, ja kanske om 70 år skulle dina barn och barnbarn gått på den. Men nu ville ödet inte så.

 

Jag blir så ledsen när jag tänker på allt du kommer att missa här i livet.Jag lyssnar på dina vänner när dom hälsar på. Man hör hur dom fnittrar och har kul, pratar om killbestyr och annat som hör tonåren till. Aldrig mer kommer du att krypa under pappas täcke och blåsa fötterna varma med hårtorken, aldrig mer kommer du att ta med Kask på konsum och dela en glass med honom, aldrig mer kommer du att bli arg på mej för att jag knuffar dej av banan när vi spelar Super Mario. Orden aldrig mer har verkligen fått en ny innebörd. Vi får aldrig mer träffa dej............i det här livet. Fy,Fy,Fy det är så orättvist!

 

  Ditt liv hann bara precis börja innan det tog slut. Varför? Varför ska en vacker, frisk, snäll,levnadsglad person som du behöva ryckas bort på det här onödiga, brutala sättet? Vem är det som bestämmer vilken som står på tur?

 

Imorgon blir en otroligt tung dag, men jag hoppas också att det blir en fin dag på ett sätt. Vi har provat att göra den så fin vi kunde. Det är du värd Emma...fina, vackra Emma.

 

Jag ska prova att sova nu..om det går. Jag skriver mer sen efter begravningen...men jag tror att du vet hur den blev. Du är säkert med oss där.  Love you<3

 

Imorgon Emma är det fyra, FYRA veckor sen vi senast fick träffa dej. Jag kan inte förstå. Du har aldrig varit borta från oss såhär länge. Fortfarande väntar vi härhemma på att du ska komma in genom dörren. Orden aldrig mer känns allt för hemska för att ens tänka.

 

Sista gången jag såg dej var på tisdagskvällen i Sveg. Du såg så fridfull ut där du låg. Dom hade gjort dej i ordning och du såg ut nästan som du sov. Det enda som syntes var ett skrapmärke under hakan. Du var så fin!

 

Efter dödsbudet på olycksplatsen blev allt så tyst och tomt. Inget hopp kvar...Lillebror kom till oss, och vi satt länge i ambulansen med dej. Det var så fruktansvärt konstigt allting..jag kunde inte gråta, jag satt bara och stirrade. Jag kramade dej och jag pussade dej, men du var inte längre där.

 

Vi åkte hem..Roger från kristeamet följde med oss. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde. Jag vet att grannen Susanne kom med mat som ingen åt. Den fick vi slänga sen. Efter ett tag åkte vi till Sveg för att titta på dej Emma. Farmor, J-O och farbror var också med. Jag vet inte hur länge vi var där, men det kändes så fel att lämna dej där. Du skulle ju ha följt med oss hem!

 

J-O, farmor och farbror körde oss hem. Vi satt som i en konstig dvala hela vägen.

 

När vi kom hem så var Maria med familj här. dom hade slängt sej i bilen och farit upp från Älvdalen direkt. Dom tog hundarna och gick med dom och såg till att dom fick mat. Sedan satt vi nog vid bordet och försökte ta in vad som hade hänt, men det var helt omöjligt. I hjärnan var det bara kaos.

 

Senare på kvällen åkte jag och Maria ner till olycksplatsen för att tända ljus. Jag vet att jag tänkte: Vad mycket folk det är ute i Härrdal ikväll..det kopplade inte att vi var ute av samma anledning. Jag minns att jag träffade många där, men jag minns knappt vem. Mattis ville inte åka ner den kvällen, så Jan och Nisse stannade hemma med honom.

 

Sen på natten satt vi uppe länge...när vi la oss tillslut så blev det inte mycket sömn, ingen alls tror jag.

 

Jag är så glad att vi har så fina släktingar och vänner!

Igår kväll hade Mattis bjudit hit era vänner för att titta på film och mysa. Det var åtta barn här. Efter några timmar kom en efter en ner från övervåningen och grät. Dom hade pratat om dej Emma. Dom var riktigt ledsna och vi satt länge och pratade. Tjejerna berättade om när dom sist hade träffat dej. Ni hade haft så kul på Olivias fest fredagen innan du åkte med Isabelle till Stockholm. Olivia hade träffat dej kvällen då du kom hem från Stockholm..ni hade varit ute på vägen och provat din sparkcykel. Sen åkte dom till Bulgarien på semester. När dom kom hem fick dom veta att du inte fanns mer

 

Vi satt länge på ditt rum och pratade. Jag tror alla tyckte att det var skönt att få prata och gråta tillsammans.

 

Jag var till kyrkan igår för att träffa Titti och Suss som ska sjunga på din begravning.Dom sjunger så underbart fint så man får gåshud. Tårarna rann hela tiden när jag stod och lyssnade. Det är bara så synd att dom ska sjunga för dig av den här anledningen.

 

Jag såg att jag hade glömt att skriva att du ligger nerbäddad i kistan på din kudde och under ditt jättehärliga täcke som du fick av mormor när du fyllde år. Åh Emma när jag tänker på var du är och att jag aldrig mer får träffa dej så blir jag så förtvivlad. Nu ser jag knappt vad jag skriver för tårarna som rinner. Det är så fel, så fel. Det ska ju vara du och Mattis som ska begrava mej och pappa sen om många år. Vi skulle ju uppleva så mycket mer tillsammans, och du hade så mycket kvar här på jorden. Nu missar du ju allt, tack vare den där jävla idioten!!

Hur kan det få vara så jävla grymt?

idag för 12 år sedan var vi på BB i Mora. jag hade världens lustgasrus och var väldigt dimmig i skallen när du föddes.
Det första jag minns att jag såg av dej, var dina fingrar som stack upp ur ett bylte som pappa Jan gick och bar på. Du föddes 06.21 på morgonen. Det var en måndag .Solen sken den dagen minns jag.

Vi har firat 11 födelsedagar med dej Emma, men i år blev det inte som vi tänkt. Din tolfte födelsedag firar du med dom andra änglarna i himlen. Jag kan tänka mej att du har många barn kring dej..du älskar ju barn. Och gammelmormor Elsa och gammelmorfar Sivert ser nog efter dej på bästa sätt. Och Selma och Valter..min farmor och farfar, och pappas farmor och farfar ja det finns många som är där du är. Ändå är allt så fruktansvärt fel...man SKA inte fira sin tolvårsdag bland änglarna.

Allt detta bara för att någon med ett trasigt liv inte kan tänka på konsekvenser av sitt handlande. Sätter man sig utan körkort på en oregistrerad cross som inte ens får framföras på väg( och absolut inte på en trottoar) och kör som en dåre, då anser jag att man gör ett medvetet val och jag hoppas verkligen att han får ett kännbart straff.
Du J**i Ah**a har ingen aning om vad du har ställt till med. Ingen verkar heller ha lärt sej något med tanke på hur det körs här på byn..

Idag tänder vi ljuset som vanligt och tänker på dej Emma. Vi tänker på dej dygnet runt. Jag hoppas att du har en underbar födelsedag bland änglarna! Här nere hos oss står din present, sparkcykeln, på verandan..ensam och övergiven...tur att du fick den i förskott..du han ju bruka den i fyra dagar iallafall. Vi Älskar dej för alltid!!!

Mina kollegor på brandkåren satte ner mej vid brandbilen...jag har aldrig någonsin upplevt en sådan skräck som där och då. Jag förhandlade med gud hela tiden...jag tänkte att livet kan inte vara så här grymt..hon får säkert ligga på sjukhus nån dag..kanske till och med nån vecka, men sen blir hon frisk och kommer hem igen. Samtidigt innerst inne sa en röst att hennes liv hade flytt...jag försökte tysta den rösten, ville inte höra. Hoppet om ett mirakel fanns där.
Någonstans i i andra änden av olycksplatsen får jag syn på en grön t-shirt och en grön cykelhjälm........lillebror Mattis har sett uppståndelsen och kommit cyklandes för att se vad som händer..han ser sin syster ligga livlös på marken och han blir livrädd.. han provar att ringa hem till pappa, men tar fel nummer. Vi ser sedan i hans telefon att han ringt Emma gång på gång.

Stackaren cyklar hela vägen hem...så rädd han måste ha varit.
Väl hemma så är pappa jan på väg ner till olycksplatsen. Någon har kommit hem och talat om att Emma blivit påkörd. Han och Mattis får skjuss ner.

Sedan är allt bara rörigt..jag sitter vid brandbilen och hör trafiken på radion...helikoptern kanske inte kan landa pga låga moln säger någon. åh bara kom..fort som fan måste ni komma..Emma måste få hjälp FORT!!!!

Vi stod där och väntade och väntade. Gammelmorfar hämtade Mattis och tog med honom till Åsen.

Helikoptern kom äntligen, Emma låg fortfarande i ambulansen, där dom gjorde allt för att rädda hennes liv. En brandman från Sveg skjussade mej och Jan till brandstationen så jag fick byta om, och Jan fick skjuss av grannen Ida hem och hämta plånboken. Då var vi redo att åka efter Emma.

Problemet var bara att dom aldrig flyttade in Emma i helikoptern...jag kunde inte förstå varför det skulle ta sån tid, far iväg med henne så hon får hjälp på sjukhuset tänkte jag!!!

Efter vad som kändes som en evighet, kommer det ut en kvinna från ambulansen. Hon hade ca 10 meter att gå fram till oss. Hennes ansiktsdrag är som fastetsade på min näthinna..jag såg vad hon skulle säga. Dom 10 metrarna kändes som kilometrar, det tog sån tid innan hon nådde fram till oss.
-Jag är hemskt ledsen, sa hon. Vi har provat med alla medel i över en timme, men vi kunde inte rädda eran flicka.....................

När tjejerna gått iväg med sin pantsäck kom lillebror Mattis och frågade om jag gett bort hans pantflaskor...ja det hade jag förståss gjort utan att veta det. Han blev ledsen för det. Kl 13.45 ringde jag upp Emma och frågade om dom kunde tänka sig att dela panten med lillebror. ja det var inga problem, det kunde dom.

Jag hoppade in i bilen och åkte ner på coop för att handla lite och ta ut pengar för att betala klippningen. Jag var lite sen och tänkte egentligen åka direkt till frissan och ta ut pengarna sedan, men av någon anledning svängde jag in före.

Emma och hennes vänner var där..jag fick mattis pengar för panten, och sen vet jag att vi pratade lite..men jag minns inte om vad..det var bara så där vardagligt. Ses sen Emma kan jag tänka mej att jag sa när jag hoppade in i bilen, vinkade åt Emma och hennes vänner och åkte för att klippa mej.
Aldrig kunde jag väl ha anat att det var sista gången jag skulle få träffa min älskade lilla flicka...Åh Emma om jag bara kunnat skydda dej från det som snart skulle hända!!!

Jag kom till Marie och vi diskuterade hur hon skulle klippa och färga. Hon började att klippa och vi pratade om ditt och datt. Jag minns att Isabelles mormor kom in för att lämna på en fond, och vi pratade om hur bra Emmas flygresa från Stockholm hade gått, att hon skulle få flyga nästa gång också..

Sen gick det bara en liten stund, då pep brandlarmet i min ficka...Stort larm trafikolycka Lillhärdal Kyrkparkeringen har jag för mej dom sa. Jag sa åt Marie att jag var tvungen att åka på det, sen for jag mot brandstationen..ännu lyckligt ovetande...

Jag var först på plats, och när jag höll på att byta om så kom Mats, förmannen. Jag såg direkt att detta var något riktigt allvarligt. Han sa- det ligger en liten flicka där..det ser inte bra ut! Han gav mej hjärtstartaren och sa-den här kommer att behövas!

Det kändes fruktansvärt obehagligt när vi åkte iväg den korta biten till kyrkan. När vi närmade oss så såg jag hur 2 personer höll på med hjärt och lungräddning på någon som låg på marken.. Jag tog hjärtstartaren och hoppade ur och sprang mot dom. Det allra första som slår mej när jag kom närmare var att Såna där skor har ju Emma..det ser ut som hennes älsklingsskor...sen såg jag resten.....det är ju Emma....jag såg att hon var död. Jag tror jag skrek åt hon som satt med Emma..Är det Emma?? Ja tyvärr tror jag hon svarade..min stackars arbetskamrat som var först på plats. Sen blir allt dimmigt..man minns bara lite..som att han som kört på Emma gick omkring och rökte..