Ängeln Emma

Det här blev sista kortet jag skulle ta på vår älskade Emma. Just hemkommen från Stockholm med flyg. Glad och stolt att hon hade vågat..Fredag kväll, fyra dagar innan det hemska..

Har nyss varit och tagit bort snö igen från din grav. Jag och Maria gjorde det igår också. Det har kommit så mycket snö dom senaste dagarna. Ljusen som hade slocknat tände vi också. Jag vill att det alltid lyser hos dej så du vet att vi tänker på dej. 

 

Jag vet att du skulle ha varit ute hela dagarna i snön nu när det är höstlov. Du skulle lekt med Kask och skrattat åt honom, han beter sej ju så tokigt i snön. Du skulle ha hunnit tvinga pappa att åka iallafall lite skoter, och du skulle ha släpat iväg din åkmadrass till någon backe och varit där och åkt med dina vänner och din ständiga följeslagare Mattis.

 

Men istället för att leva det liv du borde levt, ligger du på en snöig kyrkogård. Bortryckt allt för tidigt från denna jorden alldeles i onödan. Det är så bedrövligt och orättvist. Jag förstår inte varför, och den frågan får jag nog tyvärr inte besvarad så länge jag lever hur mycket jag än tänker.

 

Polisen ringde igår och ville förvarna att dom skickat obduktionsrapporten till oss. Det blir jobbigt att höra vilka skador du hade, men samtidigt viktigt för att få bekräftat att du inte hann lida. Om man tittade på dej så hade du bara några skrapsår. Ett under hakan och några på magen. Annars syntes ingenting, och man dör ju inte av några skrapsår...

 

I helgen läste jag om olyckan i Malå..den påminner mycket om den här händelsen. En 20 åring ute i obesiktad, oförsäkrad bil och leker. Sen får det så ofattbart tragiska följder. En ung människas liv släcks pga att någon är omdömeslös. Varför tänker man inte?  Varför kör man på det sättet bland folk? Mångas liv blir krossade på en sekund, och jag kan tänka mej hur den unga killen mår idag..skulle inte vilja byta plats med honom.

 

I en del fall skyller man tyvärr bara från sig och verkar inte särskilt berörd av vad man gjort. Skrämmande är det.

 

Du var värd många, många fler år i livet Emma. Du som hade så mycket framför dej. Älskar dej!!

I kväll har jag skjutsat Mattis till skolan. 4-6 an har klassfest. Han var så glad och uppspelt över det. När jag hade släppt av honom så svängde jag in till kyrkogården som ligger bredvid skolan för att tända ett ljus åt Emma.

När jag stod vid hennes grav hörde jag barnen på skolgården. Skrattande, glada barn som skulle på fest. Varför ska Emma ligga där? Hon skulle också vilja gå på klassfest och ha roligt. Det vet jag. Hon skulle ju också varit där om allt var som vanligt.  Det kändes så tungt att tänka på att hon aldrig mer får vara med om något roligt med sina vänner.

 

Mattis sa att han skulle äta lite godis, dricka lite bål och dansa lite åt Emma också. Han tänker nog mycket på sin syster fast han inte säger så mycket. Han säger saker ibland som får mej att inse hur mycket han saknar henne. Hon har varit hans stora trygghet jämt.Han har inte kunnat sova borta utan henne tex. Fast barn sörjer nog på ett annat sätt än vi vuxna. Han kan nog koppla bort sorgen en stund när han gör något annat. Åt en annan finns det ständigt i tankarna oavsett vad man pratar om.

 

Jag har bestämt mej för att tro att det finns någonting efter detta. Att vi kommer att träffas igen i en bättre värld när tiden är rätt. Skulle det vara så att det bara blir svart när jag dör, då vet jag ju ändå inget och jag har levt lycklig i min tro.

 

Ja du Emma, du ska veta att vi tänker på dej ständigt. Du fattas oss så otroligt mycket. Men.. vi ska ses igen..!!

Klockan är fem på morgonen. Ute är det mörkt. Jag har varit vaken sen tre. Vaknar med en klump i magen..tänker på det ofattbara som har hänt. Inte en enda gång har jag vaknat och undrat om jag drömt en hemsk mardröm..man bara vet att det är så här det är.

Jag saknar så mycket med Emma som jag aldrig tänkte på när hon levde..jag tog så förgivet att hon alltid skulle finnas. Det fanns inte i min värld att något sånt här kunde hända. Och det borde inte kunnat hänt heller, chansen var mikroskopisk. Hela "olyckan,"om man nu kan kalla det olycka, är så osannolik att jag har svårt att förstå. I lilla Lillhärdal..mitt på ljusan dag. Visst är vi många som sagt att det kommer att sluta olyckligt..vi är många som har anmält hans framfart, men vad hjälpte det?? Varför måste det sluta så här illa?

 

Igår var jag till läkaren. Jag var så rädd att han skulle säga att jag var tvungen att försöka gå tillbaka och börja jobba. Börja leva som vanligt igen. Men vad är "vanligt" nu? Ingenting! Jag vet att jag så småningom måste återgå till någon sorts vardag, men jag klarar inte det just nu. Jag klarar inte att ta hand om andra när jag knappt kan ta hand om mej själv. Jag blev så bra bemött på sjukhuset av både sköterskan och läkaren. Det känns så skönt. Att dom förstår att man inte kan ruska av sej sånt här och gå vidare. Det måste få ta sin tid.

 

Det poppade upp ett minne sen Emma och Mattis var små som jag måste le åt. Då var det så lagom roligt, men nu kan man skratta åt det. Jag var ute och krattade. Mattis var så liten, han tultade runt ute på gräsmattan och Emma var ca tre år. Dom hade småbråkat hela dan och därför tyckte jag det var så skönt för jag hörde dom bakom en buske, och dom verkade så sams, och dom hade så roligt. Dom skrattade sådär härligt som bara småbarn gör. Sen hörde jag Emma säga till lillebror - Mattis, här är en till..kläm på den också, sen ett skratt. Jag anade oråd och tittade till dom. Bakom busken står Mattis. Absolut nerkletad från topp till tå med hundskit. Han luktade ve och fasa och jag visste inte hur jag skulle få ren honom. Det blev en grundlig dusch kan jag lova.

 

Eller som när kusin Moa fick ett labyrintspel i julklapp, och Emma vart så avundsjuk på det att hon svalde kulan till spelet. Det är så många härliga minnen. Men Emma kommer aldrig mer att få lämna några minnen efter sej och det gör mej så himla ledsen.

 

Jag önskar att jag fann en väg till dej Emma..så att jag kunde hälsa på dej och krama dej ibland. Jag skulle verkligen behöva göra det, älskade lilla vän <3

Undrar hur lång tid det tar innan man förstår att du inte kommer tillbaka? Kanske men aldrig gör det? När jag provar att tänka på det så är det som att tankarna studsar tillbaka, dom vill inte fastna. Ändå bearbetar nog kroppen dygnet runt, har vaknat i fyratiden nu ett tag och det är omöjligt att somna om. Tankarna mal hela tiden. Sen går man ner i soffan och sätter på tv, tittar, men man förstår inte vad man tittar på. 

 

Dom senaste dagarna har varit fyllda av besvikelser. Jag har snart ingen tro kvar på samhället. Jag blir orolig att det inte blir något straff som är tillräckligt för gm. Inte för att något straff är tillräckligt i mina ögon. Emma miste sitt liv helt i onödan, pga ren dumhet och oförstånd hos någon som inte borde ens vara ute på en cross. Hon får aldrig chansen att åka på solsemester I Spanien, hon får aldrig uppleva någonting av allt som hon borde få uppleva. Mångas liv blev för alltid krossade den 21/8. Helt i onödan!! Nu låter jag bitter, men jag måste få vara det ett tag. Det tär på en att gå och vänta på att det ska hända något. Jag hoppas på att det blir ett avslut snart, så jag kan lägga dom funderingarna åt sidan.

 

Jag gruvar mej redan till jul. Hur ska den här julen bli? Inte som andra jular. Vi har alltid firat lilla julafton den 23 december själva här hemma. Då har jag och Jan brukat rita en karta åt Emma och Mattis till något uthus där vi har gömt varsin julklapp. I fjol önskade dom sej onepice allra mest. Vi slog in paket och gömde dom ute. Sen fick dom varsin ficklampa och en karta. sen bar det av ut och leta. Det var nog både lite otäckt och spännande ute i mörkret. Dom skrattade och skrattade och skrek när dom letade. Sen vart det jättebråttom in, när dom hade hittat paketen. Oj så glad Emma var i sin onepice. Hon tog inte av den på hela julen tror jag. Vem kunde tro då att hon skulle begravas i den om drygt ett halvår. Nä fy!!

 

På julafton åker vi runt. Först hos farfar, sen hos gammelmormor där många släktingar är samlade, en riktig "bullerby"jul. sen åker vi till Älvdalen på kvällskvisten och firar med släkten där. Hur orkar ni flänga runt så har många frågat. Men vi skulle nog inte velat göra på något annat sätt. Men i år vill jag ingenting. Jag vill helst riva hela december ur almanackan. Men vi ska göra som vi brukar, för Mattis skull. Han måste ju få fira jul fast livet är så eländigt. Emma jag tror att det är jul även i himlen, att du och dom andra små änglarna där får träffa tomten ( som du inte tror på, men vill ha ändå) att du får en fin jul, och att du tittar till oss ibland, när du ser att vi är ledsna. Vi älskar dej så mycket och saknar dej alltid!!

Idag snöar det Emma. Jag vet precis vad du och lillebror skulle ha gjort när ni vaknade idag. Ni skulle ha tittat ut genom fönstret och sett att det har lagt sig snö på marken, sen skulle ni ha skrikit - Titta det är snö ute. Sen skulle ni fått jättebråttom ner i källaren för att hitta fram täckbyxor, jackor och vantar, sen skulle ni sprungit ut och dragit fram alla pulkor och kälkar och skidor..helst skulle det åkas skoter också. Så har det varit alla andra år. Ni har tjatat om att åka skoter fast det bara varit lite vitt på marken. Du har alltid varit ute och lekt, det tyckte du om. Det var sällan du var inne och gjorde något.

 

I år är det alldeles tyst här. Pappa har åkt och jagat lite, lillebror stannade i Älvdalen igår, och du finns ju inte längre hos oss......

Det är bara jag och hundarna hemma. Dom ligger på golvet och snarkar. Kask(valpen) har gått och burit på kudden som var din. Det gör han ofta. Han biter inte sönder den, bara bär runt på den. Undrar om han vet att den var din? I början la vi undan den, men han hämtade den hela tiden, så han har fått haft den.

Undrar vad du skulle sagt om du såg Kask nu? Han har nog växt en hel del på dom här snart åtta veckorna sen du försvann ifrån oss.

 

Idag kl 15 ska vi gå till kyrkogården och ha urnnedsättning. Det känns väldigt konstigt att det bara finns aska kvar av dej. Ibland får jag sån ångest när jag tänker på det. Jag vill ju att fina Emma ska leva och vara här hos oss, inte vara på kyrkogården. Det är så fel som det bara kan bli.

 

Igår satt jag och tittade på kort och några filmsnuttar av dej. Tårarna rinner och jag blir ledsen när jag tittar på dom. Ändå känns det så skönt att få se dej, och höra din röst. Jag ångrar så att jag har varit så dålig på att knäppa kort och filma. Jag får ju aldrig mer en chans att göra det. Det är en himla tur att andra har knäppt kort och gett oss.

Isabelles mamma gav oss ett jättefint album med kort som dom knäppt under alla år du har varit där och hälsat på. Isabelles mormor gav oss ett album med bilder sen du följde med dom till Sonfjället bara 12 dagar före du dog. Du hade varit så glad den dagen, sträckt armarna mot himlen och sagt - Det här är livet!! Det är så fina kort.

Jag ska ta med en fin ängel till dej och sätta på din grav idag. Älskar dej massor!

 

 

Igår åke vi ner till Älvdalen. Det är älgjaktsveckan här, så idag har jag suttit i skogen och eldat och som vanligt finns du i tankarna hela tiden Emma. Du brukar ju vara ledig från skolan den här veckan och hålla mormor och lillebror sällskap medan vi jagar. Ibland har du följt med på pass. Jag såg en film på min gamla telefon nyss, där du hittade en gran som hade blåst omkull och den var perfekt att gunga på. Du skrattade så gott när du satt och gungade. Dit hade nog ingen älg vågat sej den dagen, men det spelar ingen roll. Du hade så kul.

 

Det har varit svåra dagar (och nätter) nu ett tag. Jag sover så himla dåligt, somnar, vaknar, funderar, ältar, slumrar till sen vaknar igen. Tårarna har runnit nästan hela tiden. Sen blir det sådär konstigt emellanåt..det känns som om det här har drabbat någon annan..inte våran familj. Då kan jag prata om det, för det känns som det angår någon annan..inte mej.

 

Det är alltid något som påminner om dej..hade din termos med i skogen idag, och fast den är diskad så luktar det fortfarande ditt älsklingste ur den.

 

Igår pratade Mattis, din kusin Moa och jag om den där hemska dagen det hände. När Moa hörde att du hade blivit påkörd så trodde inte hon att det var så farligt, hon trodde att du kanske brutit ett ben eller en arm. Hon kunde aldrig tro att det skulle sluta så illa som det gjorde. Hon saknar dej också enormt. Dom berättar ofta minnen dom har om dej. Moa kom i håg när ni fnittrade så hysteriskt mycket runt matbordet så morfar hotade att ni skulle få äta i varsitt rum så ni fick i er maten. Ja tänk om du kunde vara här istället för där du är nu.

 

Nu finns inte ens ditt fina skal kvar..det som är kvar av dej ligger i en urna i Lillhärdal. Vilken outhärdlig tanke. Men det går allt som ofta upp för mej att det är så här det kommer att vara nu och framöver. Du kommer inte tillbaka.  Jag får inte träffa dej mera. Nej fy jag vill inte tänka på det, det blir för jobbigt. Jag vill ju kunna träffa dej, krama dej, ringa till dej, vara både sams och osams med dej och 1000 andra saker..precis som förr....älskade unge!!

Nu är det kväll igen. Jag tycker att dygnen bara består av lite dagsljus och sedan bara mörka kvällar och långa nätter. Jag som alltid förut har tyckt om hösten. Att få mysa med små lampor och levande ljus när kvällarna blivit längre.Visst tänder jag ljus nu också, antagligen mer än jag någonsin gjort, men nu är det av en helt annan anledning än förr. Det är inte för att mysa, utan för att jag vill att det brinner ljus för Emmas skull.

 

Bara minuterna innan Emma dog så köpte jag ett stort paket med ljus som vi skulle ha i ljuskronan på verandan. Inte ett enda ljus har använts där. Alla har lyst för Emma inne på köksbordet. Tänk om jag hade vetat det när jag köpte dom. Då hade jag tvingat Emma att sätta sej i bilen och följt med mej från Coop parkeringen och inget av det här hemska hade hänt. Man kan sitta och älta om och varför hur länge som helst. Man måste tvinga sej att inte tänka så, för då blir man tokig. Hur än gärna jag vill, så kan jag inte ändra på någonting.

 

Igår var det sex veckor sen det hände. Jag förstår inte att det har gått så länge, dagarna har bara flutit ihop till en sörja. Igår tittade vi in i en garderob där Emma har packat undan sånt hon inte ville ha med sej när vi bytte rum med henne i somras. Vi har bara kikat lite. Det var så jobbigt att läsa i hennes böcker där hon har skrivit, att se sakerna hennes och minnas hur bra det var en gång för inte så länge sedan. Det gör så ont, så himla, himla ont.

Emma vi saknar dej.

Emma, i helgen har vi varit i Älvdalen. Lördagen tillbringade vi med att gå runt på kyrkogården och titta på gravstenar för att se om vi hittade någon som skulle passa till dej. Fy vilken gräslig uppgift..jag VILL INTE leta gravsten åt dej. Jag vill att du är här hos oss som förr, vi saknar dej så hemskt mycket.

 

"Blo-blo" följde med och mormor kämpade på med sin "lurator" (som du kallade rullatorn) runt kyrkogården. Vi såg ingen som vi tyckte passade, men det är ju så fel att behöva ens titta efter gravsten åt dej så det var väl därför kanske.

 

Tillslut åkte vi hem till "blo-blo" och tittade nere vid ån, och där låg en natursten som var jättefin. Jag hoppas att vi kan få ha den. När det blev såhär eländigt så ska du iallafall få det så fint som möjligt.

 

Tänk hur det kan bli. Kommer du ihåg att dagen före olyckan så hade vi den första diskussionen om cykelhjälm. Du frågade mej om du verkligen behövde ha hjälmen. Dina kompisar hade ju ingen. Jag vet att jag tänkte att du tyckte säkert att det var pinsamt att ha hjälmen om dom andra inte hade. Jag svarade att jag ville ju att du hade den för att jag var rädd om dej och att jag inte skulle klara om något hände dej.  Jag sa också att jag kunde ju inte åka efter dej hela dagarna för att se efter om du hade hjälmen på dej, men att du visste varför jag ville att du skulle ha den.

 

Nästa dag hände det här fruktansvärda när du går med dina vänner på trottoaren...ingen cykelhjälm i världen skulle kunnat skydda dej...

 

Ett annat fint minne är när du kröp upp i knäet åt mej..det var i somras, och så sa du: Mamma, jag vet att jag kan vara dum och kalla dej och pappa fula saker ibland, men jag älskar er ändå. Bara så ni vet!

Jag blev så glad, och jag sa att även om vi är osams ibland så älskar vi dej och Mattis jättemycket ändå.  Vad glad jag blir att vi ändå sa dom här sakerna. Det är ju så lätt att man bara tänker saker, och inte säger dom.

 

Det är konstigt för mina minnen av dej är oftast väldigt diffusa, som dom inte vill komma fram. Det är nog ett försvar. Skulle man minnas allt så skulle det bli för svårt. Jag tror hjärnan släpper fram lite i tagen för att man ska orka. Det är nog svårt ändå att ta sej genom dagar och nätter med en blytung klump av saknad och sorg i magen. Älskar dej Emma!!