Ängeln Emma

Emma, idag fick vi goda nyheter..våra goda vänner har fått barn igår. Det hade varit en jobbig förlossning, men det hade slutat väl. Det blev en liten pojke som alltid kommer att heta Emma-nuel för mej. Jag vet att du skulle glatt dej så för honom, och jag ångrar så att jag inte hann skvallra för dej att dom väntade barn. Det skulle du blivit så glad för. Du skulle ha blivit den bästa barnvakt dom kunde ha det vet jag, så barnkär som du var.

 

Nu är det nog så att du vet att dom skulle ha barn, för jag fick ett sms från mamman i morse och hon berättade så här för mej: Det var så jobbigt på slutet. Jag trodde jag skulle dö, jag hade inga krafter kvar. Plötsligt dök Emma upp..det var så verkligt, och hon sa: Det här fixar du och jag. Jag ska hjälpa dej lite så du klarar detta. Jag gick in i mej själv och Emma var där och hjälpte mej, jag fick krafter från någonstans..jag blev jättestark och kunde klara av förlossningen.

 

Det var ett fint sms att få på morgonen, och jag är övertygad att du var där och hade koll så att allt gick som det skulle. Jag har gråtit lite på morgonen..både av glädje och sorg. Glad för att dom har fått sitt efterlängtade barn. Ett barn som kommer att bli så väl omhändertaget och älskat. Ledsen för att Emma inte får vara med och uppleva det här som hon verkligen hade velat.

 

Jag är ganska så säker på att Emma-nuel föddes med en egen skyddsängel som vakar över honom. Som Julia sa: Den finaste skyddsängeln man kan ha!

 

 

 

Söndag morgon, -30 grader ute. Jag och Kask sitter vid köksbordet och diskuterar. Det är rätt bra att prata med honom, han tiger och samtycker, tittar på mej med sina kloka bruna ögon. Sen tittar han ut genom fönstret som om han väntar på någon, det gör jag också men du kommer ju aldrig.

 

Jag har börjat jobba lite smått. Var där några timmar onsdag och torsdag. Det gick bra, men det känns ändå så märkligt. Jag känner mej inte som sist jag jobbade, det måste ha varit i ett annat liv. Nu ska man alltså försöka återgå till vardagen som det var före du dog, men ingenting är ju som det ska vara. Det fattas en väldigt stor pusselbit i mitt livspussel.

 

Igår drog jag fram ett skåp och skulle dammsuga, där bakom låg ett fint påskkort som du hade gjort åt oss. Du hade satt dit massor av påskfjädrar och skrivit- Glad Påsk till mamma, pappa, Mattis och hundarna önskar Emma 12 år 2012.

Du längtade nog att fylla 12. På nästan allt du har ritat och skrivit förra året så står det Emma 12 år 2012. Sen fick du inte ens uppleva din 12 års dag...

 

Andreas skickade en text åt mej häromdagen. Lite rolig och samtidigt får man lite funderingar..jag tyckte om den och skriver den här:

 

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågar den andra:

-Tror du på liv efter födseln?

- Såklart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.

-Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?

- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.

- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.

- Jag tror det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.

-Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan är livet inte mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.

- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och hon kommer att ta hand om oss.

- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du hon är nu?

- Var? Överallt runtomkring oss. Det är i henne och av henne vi lever. Utan henne skulle inte den här världen finnas.

-Jag tror iallafall inte på det! Jag har aldrig sett mamma och därför är det logiskt att hon inte existerar.

-Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu förbereder oss för det....

 

 

 

Älskade lilla Emma...jag önskar att du hade fått fyllt både 12 år och många, många fler år. Vad hade du blivit? Hur skulle du se ut?  Vad skulle du ha upplevt?  Det får vi aldrig veta och det är så hemskt.....

 

 

 

Igår plockade jag ut dina kläder från garderoben. Ska du verkligen inte använda dom mer? Det är en konstig känsla. Jeansen som du var så fin i, tillsammans med den där rosarutiga fleecejackan. Alla dina favorit linnen som du alltid ville ha under så du inte skulle frysa. Långkalsongerna som sällan åkte av förrän långt in på sommaren..

Det var hemskt att lägga allt i kartonger och försöka intala mej att du faktiskt inte ska ha dom mer..Tårarna rann..

Kanske borde jag ge bort dom, men jag är inte redo för det än. Så småningom ska jag spara några kläder som du tyckte mycket om, några kläder som man riktigt kan se dej i om man blundar hårt. Men inte ännu. Dom får vara i skrubben sålänge..

Pappa plockade ner lite från ditt skrivbord så att vi kan sätta datorn där sen. Det går inte fort att ta bort dina saker, men det måste få ta tid. Vi tar lite i taget.

 

Häromdagen var mormor, kusin Moa och "blo-blo" hit och hälsade på. Innan dom åkte hem så var vi till din grav och tände ljus. Det är synd att det fina röda ishjärtat som någon gjort och lagt där har töat bort. Det var så fint.

 

Kusin Hanna har sovit här inatt. Mattis tycker nog att det är skönt. Han tyr sej mycket till sina flick kusiner Hanna och Moa. Han längtar efter dej Emma, och dom är väl ett sätt att fylla tomrumet efter dej. Idag ska dom gå på badhuset, sen ska farmor hämta dom och åka till Sveg. Där ska dom gå på kondis och på dollarstore, sen skulle dom nog sova hos farmor. Varför, varför får inte du vara med......

 

Ända sen före jul har det varit en jättejobbig period. Rastlös och orolig, en jätteklump i magen och ont i hjärtat. Tårarna rinner lätt. Hatet och ilskan har bytts ut mot en hemsk tomhetskänsla, men man kanske måste vila från en del känslor ibland, så dom inte förgiftar tillvaron helt..

 

Jag ska prova att börja jobba lite på onsdag. Bara 25% till att börja med. Det kan nog räcka till en början, jag blir så otroligt trött fort. Det väl alla känslor som tröttar ut en. I vanliga fall så är jag sällan arg, sällan ledsen. Nu åker känslorna berg och dalbana hela tiden, och det i kombination med att man sover lite si och så blir tröttsamt.

 

Nu är det också en väntan på att det ska väckas åtal. Det kommer också bli en jobbig tid, då allt rivs upp igen, men jag hoppas verkligen att det snart blir. Vill få ett avslut på den biten, men det tar ju sån tid.

 

Ha det så bra i himlen älskade lilla ängeln våran.