Ängeln Emma

Sitter på verandan och dricker morgonkaffet. Det är en fin försommarmorgon, solen skiner och fåglarna kvittrar så fint. Tankarna finns där dom brukar finnas, hos Emma..

    

 

Nu vet jag varför rättegången inte blir förrän i november. Det är för att den åklagaren som har lett förundersökningen ska kunna ta rättegången. Han måste kunna boka in sex dagar i rad i rätten, och det gick tydligen inte förrän då. Det känns jobbigt att det blir så utdraget och att såren ska behöva rivas upp ännu en gång, men man får ta det onda med det goda. Skulle ju inte heller vilja att dom kastar in en åklagare som inte är så insatt som den här är. Han har ju varit med från början och är insatt i allt. Att det blir sex dagar i rätten beror på att det finns andra brott som ska avhandlas också. Emmas fall ska upp den 14-15 november tror jag.

 

Ska verkligen prova att lägga det här åt sidan tills det är dags, och koncentrera mej på andra saker som jag borde.

 

Ska ta hem några fina snäckor från Mallorca åt dej Emma, och du finns föralltid med oss. Kanske du finns där uppe bland molnen när planet lyfter..jag hoppas verkligen det.

Förra veckan träffade vi vår advokat. Det har känts bra när jag har pratat med henne i telefon, och det kändes lika bra när vi träffade henne. En vanlig enkel människa som man kunde prata med som vem som helst. Hon hade inte hört något datum för rättegången ännu när vi var där, men hon hoppades att det skulle bli inom en snar framtid. På hemvägen grusades dom förhoppningarna när jag fick telefonsamtal om att rättegången ska bli i mitten av November. NOVEMBER...ett halvår..jag spyr!!! Känns som en evighet.

 

Ibland har jag funderat om det skulle vara annorlunda om Emma hade varit sjuk och dött...men så hörde jag en intervju med en mamma som förlorat sitt barn i cancer. Det är nog samma känslor oavsett hur man förlorar ett barn. Samma funderingar om och varför och hur kunde det hända? Sen kan omständigheterna runt om vara olika förståss.

 

Jag blir så frustrerad över hur en del beter sig. I helgen har det varit vilda västern igen med folk som kört. Samma ena som vanligt!!  Sen Emmas begravning har det legat två bilar i diket inom 200 m från oss...och tillståndet på dom förarna kan jag väl bara spekulera i....

 

Snart har tulpanerna vid husväggen slagit ut. Jag ska ta några och åka till Emma och sätta på hennes grav. Hon tyckte att dom var så fina varje vår när dom blommade. Önskar du var här och såg dom Emma, älskade lilla du!

Jag har bara velat att det skulle hända något, jag har väntat och väntat. Nu när det händer något så revs allt upp igen. Jag har snart slitit ut golvet för jag bara vandrar runt här. Kan inte koncentrera mej på någonting. Ska jag försöka tvätta så glömmer jag tvättmedlet, jag har rivit ut allt ur kylskåpet och skurat det, men nu står allt i en enda röra här.

Jag trivs ingenstans, vart jag än är så vill jag bara därifrån, har svårt att sova, kommer knappt ihåg att ordna mat och det kryper i hela kroppen. Konstigt hur det kan bli.

 

Har pratat med min advokat idag, och det verkar iallafall inte som det kommer att ta flera månader innan det blir rättegång. Det blir nog inom en snar framtid, och det är väl bara att ställa in sig på att det kommer att vara såhär igen tills den är avklarad och "domen" har fallit.

 

Har läst polisutredningen och ja, vad tänker man med när man kör upp på trottoaren och kör fullt blås bakom fyra unga tjejer. Man måste väl kunna räkna ut att det ska sluta illa. Dom har kunnat fastställa att han körde bakom dom ett tag på trottoaren innan han körde på Emma. Jag kan inte beskriva i ord vad jag känner och tycker ens. Men det känns som rena avrättningen. Varför kunde han inte bara köra förbi och låta dom vara???

 

Emma du var värd ett bättre öde än det här. Vilken totalt meningslös död. Varför ska en ung, levnadsglad flicka med hela livet framför sej behöva komma i vägen för en sån idiot? Nej, jag förstår det inte, och kommer aldrig att förstå.

 

Nu ska jag försöka få nån ordning här, sen dra på skorna och vandra ut med hundarna ett tag så jag spar på köksgolvet, och i morgon åker jag och tittar på Bruce Springsteen. Hoppas att jag kan tänka på nåt annat en liten, liten stund iallafall. Men tankarna kommer och går som dom vill, dom är inte så lätta att styra...och du Emma, du finns alltid med i dom.