Ängeln Emma

Idag är det sju månader sedan det hände. Sju långa, tomma, meningslösa, hemska månader. Det är fortfarande svårt att tänka sig längre framåt i tiden..man tar sig genom en dag i taget. 

 

I början drömde jag sällan någonting, men nu på slutet har jag drömt mycket. Det är nästan alltid såna där drömmar som man vaknar och känner sej obehaglig till mods av länge. Inatt vaknade jag med ett ryck klockan 3. Jag drömde att jag hade tappat bort Emma och jag kunde inte hitta henne hur än jag letade. Vaknade alldeles svettig. Det var bara att kliva upp och gå ner. Somnade om framåt 5, sov oroligt nån timme så nu känner man sej inte speciellt utvilad.

 

Idag ska lillebror åka till Lofsdalen med skolan och åka slalom. Dom gör det varje år. Det var en av Emmas favoritdagar i skolan. Hon tyckte att det var så roligt. Jag har brukat följt med och plogat mej ner för berget, och man har alltid en drös med ungar som vill följa i stolliften. Ja du Emma, du missar även den här dagen, allt tack vare den där jävla idioten som skulle ut och visa sej tuff. Så idiotiskt och meningslöst så det finns inga ord. Om det fanns nån rättvisa i världen så skulle han dött, inte du. Det var hans val att köra och jag är helt övertygad om att när han fick syn på er fyra tjejer så skulle han gå upp på bakhjulet, sen gick det käpprätt åt helvete. Det borde varit han som fick ta dom värsta konsekvenserna av sitt handlande..inte du ..och vi som blev kvar här utan dej. Det gör så jävla ont. Värst är dom stunder då hjärnan tillåter att man förstår fullt ut att du är borta för alltid. Det är som om den stänger av och på , ibland går det bara inte in, ibland kommer insikten som en käftsmäll.

 

Idag väntar tandläkaren..livet är fyllt av glädjeämnen..Emma du får följa mej och hålla handen, du vet väl vad jag tycker om tandläkarborren...Älskar dej

Tänk så fint livet kan vara. Dagar som denna, klarblå himmel, snön som glittrar i solskenet, att ta med hundarna ut på långpromenad i skogen på hårda skoterspår. Idag var en sån fin dag. Jag tog med hundarna på fjället och hälsade på vänner i deras stuga. Jag fick basta när jag kom dit och sitta runt en eld och mysa. Sen gick vi dom 7 km till bilen jag och hundarna och åkte hem. Både jag och hundarna var trötta och nöjda efter 1,4 mils promenad och en hel dag i friska luften.

 

Tankarna finns ändå alltid hos dej Emma..det gör så himla ont i hjärtat när jag tänker på att du aldrig mer får vara med om dom här underbara vårvinterdagarna. Eller alla andra dagar som du inte får uppleva..alla bra dagar och alla sämre dagar som är livet.

 

När jag kom hem och satt vid köksbordet och hade ätit, då plötsligt dök det upp ett sånt där glasklart minne av dej. Jag kände precis hur du var och hur du såg ut och klumpen i bröstet dök genast upp. Tårarna rann och rann. Åh vad jag saknar dej. Jag var tvungen att titta på en film på dej..bara för att se dej och höra din röst igen.

 

Jag åkte till kyrkogården och hälsade på dej, men det känns inte som du är där. Vart tog du vägen? Man kan inte vara här ena sekunden och borta för alltid nästa sekund. Någonstans måste man väl ta vägen? Men vart då? Det skulle jag vilja veta. Men det är väl inte meningen att man ska veta förrän man själv dör..eller?

 

Det har gått lite mer än ett halvår nu. Ibland känns det som det hände igår, ibland känns det som så länge sedan. Hur som helst Emma så tycker jag att vi har varit utan dej alldeles för länge. Vi längtar så efter dej. Kom hem nu. Älskar dej!!