Ängeln Emma

Skriver om sorgen efter ett älskat barn.

Årets första snö

Idag snöar det Emma. Jag vet precis vad du och lillebror skulle ha gjort när ni vaknade idag. Ni skulle ha tittat ut genom fönstret och sett att det har lagt sig snö på marken, sen skulle ni ha skrikit - Titta det är snö ute. Sen skulle ni fått jättebråttom ner i källaren för att hitta fram täckbyxor, jackor och vantar, sen skulle ni sprungit ut och dragit fram alla pulkor och kälkar och skidor..helst skulle det åkas skoter också. Så har det varit alla andra år. Ni har tjatat om att åka skoter fast det bara varit lite vitt på marken. Du har alltid varit ute och lekt, det tyckte du om. Det var sällan du var inne och gjorde något.

 

I år är det alldeles tyst här. Pappa har åkt och jagat lite, lillebror stannade i Älvdalen igår, och du finns ju inte längre hos oss......

Det är bara jag och hundarna hemma. Dom ligger på golvet och snarkar. Kask(valpen) har gått och burit på kudden som var din. Det gör han ofta. Han biter inte sönder den, bara bär runt på den. Undrar om han vet att den var din? I början la vi undan den, men han hämtade den hela tiden, så han har fått haft den.

Undrar vad du skulle sagt om du såg Kask nu? Han har nog växt en hel del på dom här snart åtta veckorna sen du försvann ifrån oss.

 

Idag kl 15 ska vi gå till kyrkogården och ha urnnedsättning. Det känns väldigt konstigt att det bara finns aska kvar av dej. Ibland får jag sån ångest när jag tänker på det. Jag vill ju att fina Emma ska leva och vara här hos oss, inte vara på kyrkogården. Det är så fel som det bara kan bli.

 

Igår satt jag och tittade på kort och några filmsnuttar av dej. Tårarna rinner och jag blir ledsen när jag tittar på dom. Ändå känns det så skönt att få se dej, och höra din röst. Jag ångrar så att jag har varit så dålig på att knäppa kort och filma. Jag får ju aldrig mer en chans att göra det. Det är en himla tur att andra har knäppt kort och gett oss.

Isabelles mamma gav oss ett jättefint album med kort som dom knäppt under alla år du har varit där och hälsat på. Isabelles mormor gav oss ett album med bilder sen du följde med dom till Sonfjället bara 12 dagar före du dog. Du hade varit så glad den dagen, sträckt armarna mot himlen och sagt - Det här är livet!! Det är så fina kort.

Jag ska ta med en fin ängel till dej och sätta på din grav idag. Älskar dej massor!

 

 

Usch det gör så otroligt ont i mig bara av att läsa dina ord till Emma...hur ska det då inte vara för dig....<3 <3 <3 kramar till dig min fina kusin........

Jag har tänkt på er hela dagen idag. Det känns så orättvist att inte Emma skall dela alla era högtidsstunder längre och visst känns det konstigt när man ser urnan. Jag tänker varje gång: var det verkligen inget mer? Men det är det ju trots allt, för Emma är inte där. Hon finns med oss i våra minnen och om vi får tro det, så finns hennes själ bland änglarna. Där har hon säkert tagit på sig yllevantarna och täckkläderna, letat fram pulkan och åker med änglarna.
Kram på er önskar Lars Göran

Så vackert du skriver och tänkvärt som vanligt.Man får så många tankar.Fast jag inte känner er så tänker jag mycket på dej och vad du måste gå igenom.När jag läser din blogg så kommer tårarna.
Många kramar<3

Älskade, älskade Emma. Sånt här får inte hända. Nu har det hänt. En oskyldig liten flicka. Jag är säker på att där du är nu har du det bra. Var det nu än är.. Vi får kanske vänta länge tills vi får se dig. Eller kanske imorgon. Vem vet. Vi får leva med att du inte finns här. Magnus tror att de saknade dig i himlen i ditt förra liv, det var därför du fick lämna detta liv så tidigt.

En man drömde att han gick längs en strand och han gick tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans det andra var Guds.

När den senaste delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att det bara fanns ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under de svåraste och mest ensamma perioder av hans liv.

Detta bekymrade honom och han frågade Gud :
”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest.
Herren svarade ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig.

Ni kommer att ta er igenom detta. Det kommer inte alltid att kännas lika svårt.