Då kom dagen då..det som har kommit att blivet värsta datumet i mitt liv, ja inte bara mitt utan fleras värsta datum.
Jag minns förra året den här dagen...minns nästan minut för minut vad som hände...iallafall fram till halv 3 på eftermiddagen när jag såg vem som låg där på trottoaren. Där blir minnet suddigt!
Klockan är nu 7 på morgonen. Jag hade precis börjat jobba. jag hade en kort dag och slutade 12. Jag hade bytt tur med en arbetskamrat, skulle egentligen ha jobbat kväll, men jag ville så gärna åka till Sveg på kvällen och vara med på bootcamp. En träning som jag hade varit på några gånger. Men det skulle inte bli nån träning den kvällen för mej.
Emma låg ännu tryggt i våran säng och sov den här morgonen. Jag minns att Emma ringde mej i 11 tiden och frågade om jag kunde köra henne till Östansjö där hennes vänner Emma och Matilda bor. När jag kom hem från jobbet var tjejerna här. Dom hade ändrat sig och kommit till Emma istället. Emma frågade om hon fick följa sina vänner till Borlänge på fredagen. Dom skulle bada och shoppa på kupolen. Jag är så glad att jag inte sa nej, utan sa att vi skulle prata om det på kvällen.
Hon undrade om dom fick ta säcken med pant och dela på pengarna..ja gärna sa jag, glad att bli av med den. Jag satt och åt lunch. Emma och vännerna skrattade åt Kask som än en gång hade trasslat in sig i myggardinen som hängde för altandörren. Nu var det ett stort hål i den och han hade gått rakt igenom, men fastnat halvvägs. Emma hjälpte honom loss, sedan tog dom pantsäcken och gick ut genom dörren. Det var sista gången Emma stängde dörren här hemma. Där satt man ....intet ont anande...och såg när dom gick iväg, glatt pratande och skrattande!
Jag fick träffa henne en gång till. På Konsum,strax före 14 när jag var på väg till frissan. Då hade ännu en Emma dykt upp. Dom var tre Emmor och en Matilda där nere vid affären. Jag minns inte ens vad vi sa då. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att våran Emma bara hade 20 minuter kvar att leva, att det var absolut sista gången jag träffade henne i livet. Det fanns ingen förvarning om att något så hemskt skulle hända. Allt var ju bara precis som vanligt.
Jag har tänkt mycket om och varför efteråt. Varför fick hon gå...men varför skulle hon inte få? Vad kan väl hända i lilla Lillhärdal en helt vanlig tisdagseftermiddag en solig sensommardag?
Och att något sådant skulle hända Emma? Emma som alltid var så försiktig av sej, tog aldrig några risker. Det var hon ju även den här dagen då hon gick längst in på trottoaren, med sina vänner, på väg hem till farbror Ulf.
Jag satt och klippte mej i godan ro. Plötsligt gick brandlarmet i min ficka. Jag rusade iväg, halvklippt, mot brandstationen. Jag anade aldrig att mitt (och andras) liv snart skulle ha slagits i spillror, jag anade ingenting när jag for!!
Jag älskar dej Emma , förevigt bor du i mitt hjärta och jag är så tacksam för att jag fick ha dej i mitt liv, även om det blev allt för kort tid.
