Underbara vårvinterdagar
Tänk så fint livet kan vara. Dagar som denna, klarblå himmel, snön som glittrar i solskenet, att ta med hundarna ut på långpromenad i skogen på hårda skoterspår. Idag var en sån fin dag. Jag tog med hundarna på fjället och hälsade på vänner i deras stuga. Jag fick basta när jag kom dit och sitta runt en eld och mysa. Sen gick vi dom 7 km till bilen jag och hundarna och åkte hem. Både jag och hundarna var trötta och nöjda efter 1,4 mils promenad och en hel dag i friska luften.
Tankarna finns ändå alltid hos dej Emma..det gör så himla ont i hjärtat när jag tänker på att du aldrig mer får vara med om dom här underbara vårvinterdagarna. Eller alla andra dagar som du inte får uppleva..alla bra dagar och alla sämre dagar som är livet.
När jag kom hem och satt vid köksbordet och hade ätit, då plötsligt dök det upp ett sånt där glasklart minne av dej. Jag kände precis hur du var och hur du såg ut och klumpen i bröstet dök genast upp. Tårarna rann och rann. Åh vad jag saknar dej. Jag var tvungen att titta på en film på dej..bara för att se dej och höra din röst igen.
Jag åkte till kyrkogården och hälsade på dej, men det känns inte som du är där. Vart tog du vägen? Man kan inte vara här ena sekunden och borta för alltid nästa sekund. Någonstans måste man väl ta vägen? Men vart då? Det skulle jag vilja veta. Men det är väl inte meningen att man ska veta förrän man själv dör..eller?
Det har gått lite mer än ett halvår nu. Ibland känns det som det hände igår, ibland känns det som så länge sedan. Hur som helst Emma så tycker jag att vi har varit utan dej alldeles för länge. Vi längtar så efter dej. Kom hem nu. Älskar dej!!
Kommentarer
Postat av: Siv
Emma var nog med och sken ikapp med solen lite den där fina dagen ♥ kram
Svar:
Ulrika Hansback
Postat av: Sara
Du skriver så vackert att jag får rysningar och tårarna rinner. Kram till er alla!
Svar:
Ulrika Hansback
Postat av: stig
Kära Ulrika!
Läser om dej o Emma, jag är tvungen att stanna upp och hämta andan ibland.
Vad ni har gått igenom! Jag förstår inte ens hur ni orkar. Men det måste gå!
Tiden läker alla sår sägs det, men gör den? Låt oss hoppas!
Sköt om dej och de dina Urika!Kram!
Svar:
Ulrika Hansback
Trackback
