Till Lina
Idag tänkte jag låna en sida av dig Emma och skriva några ord om en annan underbar person som jag fick glädjen att känna. Himlen har fått ännu en ängel som lämnade jorden allt för tidigt. Lina, du kämpade så tappert mot cancerdjävulen, men han vann tillslut. Det känns så overkligt att läsa i tidningen, ditt namn på en dödsannons. Det finns nog ingen person som jag förknippar mindre med döden än dig. Alltid så levnadsglad, positiv, omtänksam, social. Du kände nästan alla tror jag. Din varma personlighet gjorde att man alltid kände sig välkommen och bekväm i ditt sällskap. Trots att livet inte var så snällt mot dig alla gånger så var du alltid positiv.
När Mattis var mindre jobbade du på COOP och han gick alltid in på affären med skräckblandad förtjusning. Du brukade jaga honom runt affären och hota att pussa honom om du fick tag på honom. Han skrek av skratt. Och var du inte där så blev han så besviken. Emma tyckte det var så roligt. Du lämnar många glada minnen efter dig.
Det är nu lite över ett år sedan du ringde mig. Jag var på jobbet när du ringde. När jag frågade hur det var så svarade du - Det vill du inte veta, men jag har en tumör. Jag blev alldeles kall. Alldeles rådvill, vad säger man till någon som just fått ett sådant besked??
Vi pratade i telefon med jämna mellanrum och du var väldigt positiv. Detta skulle du fixa. Din inställning var det inget fel på. Jag tänkte att är det någon som klarar detta så är det Lina!
Den 3/11 träffade jag dig sista gången. Vi gick en instruktörsutbildning i HLR genom räddningstjänsten. Du var pigg, även om man såg att du gått igenom mycket. Du väntade på svar från en undersökning du gjort nyligen. Och vi alla hoppades att cancern skulle vara borta för evigt. Några dagar senare fick du veta att det spridit sig.......
Den 18 april, en dryg vecka efter din 38 års dag somnade du in.
Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag fick lära känna dig. Tack för att du alltid brydde dig, du ringde tex på julafton första julen Emma inte fanns hos oss och vi pratade länge. Jag kommer att minnas dig som du var. Glad, positiv, humoristisk, alltid glimten i ögat och ett ordförråd som skulle få självaste Hugh Heffner att rodna.
Du är nu hos din älskade pappa och Morty. Och så vet jag att du tar hand om Emma åt mig.
Vila i frid kära vän, du kommer alltid att vara saknad. Men vi ses igen!
Två långa år
Hej Emma min älskade unge. Det var hemskt länge sedan jag skrev här. Jag har inte riktigt haft lust att skriva, det blir liksom bara samma och samma. Du vet ju hur mycket jag saknar dig, ja hur mycket vi alla saknar dig!!
I morse när jag vaknade så tänkte jag att i år blir det säkert lättare än förra året den här dagen. Men precis som förra året så visste jag exakt vad jag gjorde för två år sedan varenda klockslag. Tom kvällen före, den 20/8 visste jag. Du kom hem vid 20, jag hade sparat smulgubbar åt dig som jag plockat hos Jenny och Torbjörn. Dom var så himla söta och goda. Vi skulle titta på Dallas som spelat in nya avsnitt. Vi satt på varsin köksstol och tittade eftersom vi hade sålt soffan och inte fått den nya. Du längtade efter att vi skulle få den minns jag. Men du fick aldrig prova den.
Du var lite mörkrädd när du skulle lägga dig, och myslampan i köket var trasig, så jag bytte den så det inte skulle vara så mörkt åt dig. Det var så konstigt, för ett år senare så slocknade glödlampan i samma lampa precis samma datum. Jag hade hoppats att den skulle slockna även i år, men det gjorde den inte..
Vet du Emma, Tarras börjar bli gammal nu. Han snarkar och fiser, är stel i kroppen och det syns att han börjar bli till åren. Kommer du ihåg när du var 3 år och vi hade just hämtat Tarras. Du och han var alltid på upptäcktsfärd på tomtabacken. En dag var ni puts väck, ni fanns inte på gården. Pappa spårade er i snön. Han hittade er nere på ängen bakom huset där ni hade ramlat ner i ett hål( någon hade trampat genom skaren med sin fot) och där satt ni båda två och tog er inte loss. Inom en snar framtid kommer nog Tarras till dig, då får ni fortsätta med era upptäcktsfärder.
Tänk..två långa år har gått sen vi träffade dig sist. Du är saknad varje dag, varje minut och varje sekund. Jag hoppas du finns med oss, att du tittar till oss och att du har det bra där du är. Vi kommer efter när det är våran tur. Jag är inte rädd för att dö, jag vet ju att jag får träffa dig då. Men först måste jag göra klart här. Puss och kram älskade, saknade unge.
Hej igen..
Oj vad länge sedan jag skrev någonting här. Har inte känt så stort behov av att skriva av mej konstigt nog fast känslorna har rasat i kroppen.
Den 10/12, dagen då domen förkunnades slogs allt i spillror igen. Allt det man lyckats byggt upp rasade på en sekund. Tror faktiskt jag fick en chock. Trodde inte att det var möjligt..FRIAD..hur gick det till? Han gjorde INGENTING rätt då han körde ihjäl Emma, ändå frikänd??
Gick som i en dimma i flera dagar. Men när åklagaren lämnade besked om att han skulle överklaga, då kände jag ändå att det vaknade en liten glöd av jävlaranamma inom mig.
Ur besvikelsen, tårarna och ilskan kom faktiskt, konstigt nog, en styrka som jag inte känt tidigare. Jag hoppas att den känslan stannar.
Måste orka genomgå denna pärs en gång till då det hamnar i hovrätten. Det är nu eller aldrig. Jag vill inte vakna upp om 3 år och känna -varför provade vi inte när vi hade chansen? Därför måste vi orka en gång till. Som sagt..det är nu eller aldrig!
Det är svårt att förklara hur viktigt det känns för mig att någon får ta ansvar för det som hände den dagen. När det gick till som det gjorde. Om det hade hänt på ett annat sätt, tex att hon sprungit ut i vägen framför en bil, då hade jag accepterat att det var en olycka. Men det kan jag inte nu!!
För att orka vidare i livet så måste jag prova att acceptera tanken på att aldrig mer få träffa Emma, att leva med sorgen och saknaden, att det alltid kommer sämre dagar som är så jobbiga. Lära mig att ta en dag i taget och uppskatta dagarna som är bättre. Men jag tänker inte acceptera tanken på att när man dör, då är allting slut. Jag tänker träffa Emma när jag själv dör, och förhoppningsvis så kommer jag då att få reda på varför livet blev som det blev. Vad var meningen med det här? Varför fick inte Emma leva sitt liv fullt ut?
Och jag förväntar mig ett jävla bra svar!!
För det ska du veta Emma, du kommer alltid att saknas hos oss, vi kommer att längta efter dig varenda dag i livet, det kan ingen eller inget göra något åt. Älskar dej!!
Väntan
Lilla Emma. nu är rättegången över. Det var näst efter din död det jobbigaste jag varit med om. Att höra på vilka fruktansvärda skador som han tillfogade dig var så hemskt, även om jag läst om dom förr så var det svårt att höra. Ingen får göra ens älskade barn något sådant, ändå hände detta. Jag har inte fått några svar på hur det kunde hända...ingenting!!
Skulle vilja skriva så mycket och få ur mej en massa tankar och känslor som finns inuti, men jag kan inte nu..allting bara snurrar i skallen. Det var så mycket som revs upp på nytt igen.
Jag tycker att livet numer består av att vänta, vänta på än det ena, än det andra? Och nu kan vi bara vänta till den 10 december och se vad resultatet blir. Vad var ditt liv värt i deras ögon?
Älskade Emma vi saknar dej så!!
Emma och Mattis
Heaven took you way too young
Idag för 13 år sedan kom du till världen på Mora BB. 06.21 på morgonen föddes du. Inte kunde vi tro att vi bara skulle få ha dej hos oss i nästan tolv år då när pappa bar omkring dej där på BB.
Du skulle heta Hanna hade vi bestämt före du föddes, men när du var född så såg vi direkt att du var ju en liten Emma, så Emma fick det bli.
Sedan gick åren allt för fort fram till den 21/8-2012. År som är fyllda av minnen, vackra minnen, roliga minnen, det är dom som finns bevarade i hjärtat nu. Jag vet ju att vi var osams ibland och att allt inte var så lätt alla dagar, precis som det ska vara. Men dom minnen som är starkast är dom ljusa och fina minnena, och dom är många!
Jag hoppas att du firar din födelsedag ordentligt i himlen idag. Har du beställt tacos eller blir det pommes frites och gurka? Prinsesstårta blir det då säkert. Och vad har du önskat dej i present?
Det känns hemskt att inte få dela den här dagen med dej som man ska. Att få ge dej fika på sängen idag som vi brukar, att inte få veta vad du önskar dej i present, att inte få dela dina tankar och funderingar. Varför ska vi sitta här med tända ljus, hälsa på dej på kyrkogården istället för att få krama om dej och fira din födelsedag på riktigt?
Jag vill ändå säga grattis på 13 års dagen. Jag hoppas den blir underbar där du är!!
In dreams...i walk with you
In dreams...i talk to you
In dreams...Your mine
All of the time
We're together
In dreams...in dreams
But just before the dawn
I awake and find you gone
I cant help it...I cant help it
If i cry...
Roy Orbison
21/8...ett år senare
Då kom dagen då..det som har kommit att blivet värsta datumet i mitt liv, ja inte bara mitt utan fleras värsta datum.
Jag minns förra året den här dagen...minns nästan minut för minut vad som hände...iallafall fram till halv 3 på eftermiddagen när jag såg vem som låg där på trottoaren. Där blir minnet suddigt!
Klockan är nu 7 på morgonen. Jag hade precis börjat jobba. jag hade en kort dag och slutade 12. Jag hade bytt tur med en arbetskamrat, skulle egentligen ha jobbat kväll, men jag ville så gärna åka till Sveg på kvällen och vara med på bootcamp. En träning som jag hade varit på några gånger. Men det skulle inte bli nån träning den kvällen för mej.
Emma låg ännu tryggt i våran säng och sov den här morgonen. Jag minns att Emma ringde mej i 11 tiden och frågade om jag kunde köra henne till Östansjö där hennes vänner Emma och Matilda bor. När jag kom hem från jobbet var tjejerna här. Dom hade ändrat sig och kommit till Emma istället. Emma frågade om hon fick följa sina vänner till Borlänge på fredagen. Dom skulle bada och shoppa på kupolen. Jag är så glad att jag inte sa nej, utan sa att vi skulle prata om det på kvällen.
Hon undrade om dom fick ta säcken med pant och dela på pengarna..ja gärna sa jag, glad att bli av med den. Jag satt och åt lunch. Emma och vännerna skrattade åt Kask som än en gång hade trasslat in sig i myggardinen som hängde för altandörren. Nu var det ett stort hål i den och han hade gått rakt igenom, men fastnat halvvägs. Emma hjälpte honom loss, sedan tog dom pantsäcken och gick ut genom dörren. Det var sista gången Emma stängde dörren här hemma. Där satt man ....intet ont anande...och såg när dom gick iväg, glatt pratande och skrattande!
Jag fick träffa henne en gång till. På Konsum,strax före 14 när jag var på väg till frissan. Då hade ännu en Emma dykt upp. Dom var tre Emmor och en Matilda där nere vid affären. Jag minns inte ens vad vi sa då. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att våran Emma bara hade 20 minuter kvar att leva, att det var absolut sista gången jag träffade henne i livet. Det fanns ingen förvarning om att något så hemskt skulle hända. Allt var ju bara precis som vanligt.
Jag har tänkt mycket om och varför efteråt. Varför fick hon gå...men varför skulle hon inte få? Vad kan väl hända i lilla Lillhärdal en helt vanlig tisdagseftermiddag en solig sensommardag?
Och att något sådant skulle hända Emma? Emma som alltid var så försiktig av sej, tog aldrig några risker. Det var hon ju även den här dagen då hon gick längst in på trottoaren, med sina vänner, på väg hem till farbror Ulf.
Jag satt och klippte mej i godan ro. Plötsligt gick brandlarmet i min ficka. Jag rusade iväg, halvklippt, mot brandstationen. Jag anade aldrig att mitt (och andras) liv snart skulle ha slagits i spillror, jag anade ingenting när jag for!!
Jag älskar dej Emma , förevigt bor du i mitt hjärta och jag är så tacksam för att jag fick ha dej i mitt liv, även om det blev allt för kort tid.
Länge sedan
Nu var det länge sedan jag skrev något här, men jag saknar dej precis lika mycket än, väntar ännu på att mardrömmen ska ta slut. Men det kommer den aldrig att göra..
I morgon är det 1:à Augusti, månaden jag alltid kommer att se som den värsta efter den 21/8 i fjol. Datumet 21 kommer allt närmare, men jag kan inte för mitt liv förstå att du snart varit borta ett år! Vad har egentligen hänt det senaste året? Ganska mycket, fast det är inte så mycket som har fastnat i minnet, allt har överskuggats av att du är borta.
Jag har försökt att göra "normala"saker, ibland går det bra, ibland sämre. En sak som är jobbigt, det är att komma hem när man har varit borta. det är lättare att lura sig själv när man är borta, att tro att du finns kvar. Men när man kommer hem så blir allt så påtagligt igen. ingen Emma som stampar i trappen så det dånar i huset, ingen Emma som spelar högt och pratar hemlisar med kompisar bakom en stängd dörr, ingen Emma som skrattar så hon nästan kiknar...ja det finns miljoner saker som man saknar. Små saker som man knappt tänkte på förr, för det var bara så självklart att det skulle vara så.
Det har varit ganska lugnt och skönt ändå i sommar. Har inte tänkt så mycket på allt som blev runt i kring att du dog. Det är ju inte "bara" sorgen, det har ju varit så mycket ovisshet, väntan på åtal, rättegångsdatum, det känns som man bara väntat och väntat, men när äntligen datum var spikat och jag hade haft ett litet sammanbrott över att det blev så långt fram, då har jag kunnat släppt den biten ett tag.
Nu känner jag att det börjar dra ihop sej till en massa jobbiga dagar igen..21/8 värsta datumet , 11/9 , då skulle du fyllt 13 år..bli tonåring, börja högstadiet ,ha en massa kul..21/9, begravningen...sen rättegång 14-15/11. Då ska såren rivas upp igen, så mycket som möjligt!
Lilla fina Emma. När det var häddalsyran så var det någon som gömt 50 kronor och 3 karusellbiljetter bland blommorna på din grav...någon fin människa som ville att du skulle få vara med och ha roligt. Jag blev rörd och tårarna rann...jag lämnade pengarna på din fond, och biljetterna skà du och Mattis åka upp i Älvdalen om det går. Han skulle självklart ta med syrran på värsta karusellerna där sa han!!
Sommarlov
Idag är det skolavslutning. Idag skulle du gått ut sjätte klass och till hösten skulle du varit stor tjej på riktigt. Börjat i sjuan i Sveg. Jag gruvar mej lite att gå på skolavslutningen. Istället för att du är med dina vänner och spelar och sjunger, så ligger du i en grav utanför kyrkan. Så här var det ju inte meningen att det skulle vara, och vem skulle någonsin kunnat tro det på skolavslutningen i fjol. Att det skulle bli din sista sommar....hur kunde det bli så?? Jag fattar fortfarande inte.
Nu skulle du varit full av planer inför sommaren. Sol och bad, vara med vänner, längtat tills Isabelle skulle komma och säkert följt med henne till Stockholm någon vecka som du brukade. Åkt till Älvdalen och badat och umgåtts med kusinerna där, ja du hade alltid något på gång. Du var så levnadsglad, varför fick du inte leva klart ditt liv??
Vi har varit en vecka på Mallorca och det var fint väder och lugnt och skönt. Du fattades oss så mycket där, tårarna rann bakom solglasögonen när man tänkte på hur mycket du skulle vilja vara med. Mattis hade jättetråkigt utan dej, saknade dej massor! Han skulle då inte följa utomlands några fler gånger sa han.
Vi tog hem snäckor och sand och köpte en jättefin ljusstake som vi har satt hos dej. Ikväll efter kyrkan ska jag tända ett ljus hos dej i den.
Snart har det gått 10 månader..jag undrar ofta hur du skulle sett ut nu, hur du skulle varit. Det händer ju så mycket i den åldern du var i..fast i min värld kommer du alltid att vara "nästan" tolv år.
Den här bilden är från en skolavslutning när livet var som det skulle, när du fanns här och vi tog för givet att det alltid skulle vara så. Jag säger som mattis hade skrivit på badrumsspegeln när han duschade på Mallorca...MISS YOU!!!!
Man får ta det onda med det goda..
Sitter på verandan och dricker morgonkaffet. Det är en fin försommarmorgon, solen skiner och fåglarna kvittrar så fint. Tankarna finns där dom brukar finnas, hos Emma..
Nu vet jag varför rättegången inte blir förrän i november. Det är för att den åklagaren som har lett förundersökningen ska kunna ta rättegången. Han måste kunna boka in sex dagar i rad i rätten, och det gick tydligen inte förrän då. Det känns jobbigt att det blir så utdraget och att såren ska behöva rivas upp ännu en gång, men man får ta det onda med det goda. Skulle ju inte heller vilja att dom kastar in en åklagare som inte är så insatt som den här är. Han har ju varit med från början och är insatt i allt. Att det blir sex dagar i rätten beror på att det finns andra brott som ska avhandlas också. Emmas fall ska upp den 14-15 november tror jag.
Ska verkligen prova att lägga det här åt sidan tills det är dags, och koncentrera mej på andra saker som jag borde.
Ska ta hem några fina snäckor från Mallorca åt dej Emma, och du finns föralltid med oss. Kanske du finns där uppe bland molnen när planet lyfter..jag hoppas verkligen det.
Om ett halvår....
Förra veckan träffade vi vår advokat. Det har känts bra när jag har pratat med henne i telefon, och det kändes lika bra när vi träffade henne. En vanlig enkel människa som man kunde prata med som vem som helst. Hon hade inte hört något datum för rättegången ännu när vi var där, men hon hoppades att det skulle bli inom en snar framtid. På hemvägen grusades dom förhoppningarna när jag fick telefonsamtal om att rättegången ska bli i mitten av November. NOVEMBER...ett halvår..jag spyr!!! Känns som en evighet.
Ibland har jag funderat om det skulle vara annorlunda om Emma hade varit sjuk och dött...men så hörde jag en intervju med en mamma som förlorat sitt barn i cancer. Det är nog samma känslor oavsett hur man förlorar ett barn. Samma funderingar om och varför och hur kunde det hända? Sen kan omständigheterna runt om vara olika förståss.
Jag blir så frustrerad över hur en del beter sig. I helgen har det varit vilda västern igen med folk som kört. Samma ena som vanligt!! Sen Emmas begravning har det legat två bilar i diket inom 200 m från oss...och tillståndet på dom förarna kan jag väl bara spekulera i....
Snart har tulpanerna vid husväggen slagit ut. Jag ska ta några och åka till Emma och sätta på hennes grav. Hon tyckte att dom var så fina varje vår när dom blommade. Önskar du var här och såg dom Emma, älskade lilla du!
Tillbaka på ruta ett
Jag har bara velat att det skulle hända något, jag har väntat och väntat. Nu när det händer något så revs allt upp igen. Jag har snart slitit ut golvet för jag bara vandrar runt här. Kan inte koncentrera mej på någonting. Ska jag försöka tvätta så glömmer jag tvättmedlet, jag har rivit ut allt ur kylskåpet och skurat det, men nu står allt i en enda röra här.
Jag trivs ingenstans, vart jag än är så vill jag bara därifrån, har svårt att sova, kommer knappt ihåg att ordna mat och det kryper i hela kroppen. Konstigt hur det kan bli.
Har pratat med min advokat idag, och det verkar iallafall inte som det kommer att ta flera månader innan det blir rättegång. Det blir nog inom en snar framtid, och det är väl bara att ställa in sig på att det kommer att vara såhär igen tills den är avklarad och "domen" har fallit.
Har läst polisutredningen och ja, vad tänker man med när man kör upp på trottoaren och kör fullt blås bakom fyra unga tjejer. Man måste väl kunna räkna ut att det ska sluta illa. Dom har kunnat fastställa att han körde bakom dom ett tag på trottoaren innan han körde på Emma. Jag kan inte beskriva i ord vad jag känner och tycker ens. Men det känns som rena avrättningen. Varför kunde han inte bara köra förbi och låta dom vara???
Emma du var värd ett bättre öde än det här. Vilken totalt meningslös död. Varför ska en ung, levnadsglad flicka med hela livet framför sej behöva komma i vägen för en sån idiot? Nej, jag förstår det inte, och kommer aldrig att förstå.
Nu ska jag försöka få nån ordning här, sen dra på skorna och vandra ut med hundarna ett tag så jag spar på köksgolvet, och i morgon åker jag och tittar på Bruce Springsteen. Hoppas att jag kan tänka på nåt annat en liten, liten stund iallafall. Men tankarna kommer och går som dom vill, dom är inte så lätta att styra...och du Emma, du finns alltid med i dom.
Nu är åtalet väckt
Nu har åtalet väckts äntligen. Har väntat och väntat på det här, ändå är man helt oförberedd när det väl blir. Vet inte varför, men inatt har jag sovit jättedåligt. Det väckte många tankar tydligen.
Vet inte så mycket ännu, bara det som står i tidningen. Hade kanske önskat att dom hade förvarnat så man var beredd, men egentligen är det väl huvudsaken att det händer något. Blev uppringd i går av en vän som undrade om jag hade hört nåt. Nej, det har jag inte sa jag. men dom har ju sagt det på radion och det står i tidningen...
Har ju haft på känn att jag skulle få reda på det genom media, så jag har ju haft koll på tidningarna, men nu missade jag det ändå.
Det känns väldigt konstigt att det är dej dom skriver om i tidningarna och pratar om på tv nyheterna Emma. Kan inte riktigt förstå det. Men jag har ju jättesvårt att förstå att du är död, att du aldrig mer kommer hem, att jag aldrig mer får höra din röst och krama dej. Undrar om jag någonsin kommer att förstå det fullt ut?
Idag är det valborgsmässoafton och skulle allt vara som vanligt så skulle vi varit hemma med dej ikväll eftersom du var så livrädd för fyrverkerier och smällare. Du har tillbringat den här kvällen många gånger hemma med hörselskydd på. Du vägrade att gå på majbrasan pga fyrverkerierna. Jag skulle så gärna plockat fram hörselskydden och stannat hemma med dej ikväll. Jag hoppas att dom inte har fyrverkerier i himlen!!
Nu är det bara att hoppas att det blir någonting vettigt av det här!!
Med våren kom problemen tillbaka...
Emma, nu var det länge sedan jag skrev något. Men det betyder inte att saknaden och sorgen efter dej är mindre. Inte alls, den finns med i allt man gör. Det blir bara en massa upprepningar av vad jag har skrivit förr känns det som. Har ännu ingenting hört. Vet inte vad dom menade med att skynda på..kanske dom menade att dom skulle skynda långsamt eller nåt...det är bra många veckor sen jag hörde något i allafall.
Borde lära mej att inte ödsla energi på saker som jag inte kan påverka. Inte så att det här med rättegången upptar all min tid, men visst blir det att man funderar på det. Plus en massa andra saker som bara suger energi. Jag borde kanske leva efter det här mottot:
Ge mej sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan,
Och förstånd att inse skillnaden.
Med våren kom problemen tillbaka. I helgen har det varit flera i farten med crossar och andra fordon. En påverkad ung kille for fram som en idiot hela fredagen och lördagen på sin cross. Polisen var här, men dom kan tydligen inte få stopp på honom.
Igår kom Jonis lillebror farande på nån helvetesmaskin fram och tillbaka på byn.Det hade tydligen varit en till och kört också sa någon. Det är väl bara att hoppas att dom bara gör illa sig själva och inte skadar eller DÖDAR nån oskyldig när olyckan är framme nästa gång.
Jag förstår inte hur dom fungerar i skallen. Verkar inte finnas nån tankeverksamhet över huvud taget.
Nu på våren är det ju många barn som har plockat fram cyklarna och är ute. Det känns verkligen inte bra det här! Och jag har ingen aning om vad man ska göra!
Jag skriver av en vers som jag hittade på fb, tyckte den var så fin och stämde så bra.
We think about you always,
we talk about you still,
you have never been forgotten,
and you never will
We hold you close within our hearts,
and there you will remain,
to walk with us throughout our lives,
until we meet again.
Första påsken utan dej...
Nu börjar påsken lida mot sitt slut. Vi har varit i Älvdalen några dagar och fiskat och åkt skoter. Det har varit underbart väder. Strålande sol, klarblå himmel och det känns att våren är på väg även om det fortfarande är kalla nätter. Det tycker jag är bra, för då håller mina kära skoterspår att vandra på ett tag till. Dom är bra att motionera sina demoner på. Det är skönt att vandra runt i skogen och låta tankarna flöda. Hur fina dagarna än är så har man alltid en saknad som är så hemsk i hjärtat. Det känns så orättvist att Emma inte får vara med oss. Hon skulle verkligen njutit av att sitta på en is och grilla korv och sola tillsammans med oss andra. Moa har följt med oss och det ser så fel ut att hon är ensam där. Hon och Emma som hade så roligt och jag vet hur mycket Moa saknar Emma, liksom vi andra.
Förra veckan ringde våran advokat efter lång tids tystnad. Nu var Emmas fall på slutdelgivning. Det innebär att Joni och advokaten får läsa igenom förundersökningen. Det har dom ca två veckor på sig att göra och om inget tillkommer så ska åklagaren väcka åtal efter det. Så kanske, kanske man kan börja se nåt slut på den här delen av det här hemska. Jag vill så gärna att det ska bli klart. Jag gruvar mig så hemskt till rättegången. Att behöva sitta och lyssna på allt utan att få säga någonting om det man tycker är fel, eller om allt man tycker att dom borde ta med som inte kommer med. Har iofs aldrig varit i närheten av en rättegång, men har fått berättat lite om hur det går till av någon som har gått igenom det vi gör nu.
Advokaten sa att nu bor vi i Sverige. Där får man hårdare straff om man gör ekonomisk brottslighet än om vi dödar någon av vårdslöshet. Tydligen är pengar mer värd än människoliv. Helt sjukt! det är bara att ställa in sig på en enorm besvikelse. Det verkar som om lagarna är till för att skydda den som begår brottet, inte dom som blir utsatt för det. Har läst lite domar där någon dödat en annan av vårdslöshet, och det är skrämmande läsning. Ja det är väl bara att vänta och se vart det slutar, men jag är säker på att det skulle kännas bättre om han fick ett ordentligt straff för det han har gjort. Vi har ju fått en livstidsdom, och Emma fick ju aldrig chansen att leva sitt liv. Så känner jag!
Sorgen och saknaden efter dej Emma kommer vi alltid att bära med oss. Du finns alltid hos oss, i våra tankar och i våra hjärtan. Underbara unge!
